onsdag 31 augusti 2011

Det var längesedan jag grät. Då menar jag inte den typen av gråt när tårarna trilla utan när man gråter av förtvivlan. Jag hade turen att en vän fanns där, som kunde "fånga" mig. Det har hon gjort många gånger. Jag har tur att ha den sortens vänner som kan det. Att det finns vänner som jag kan ringa eller komma hem till när jag vill som lyssna och bara finna där, det hjälper mycket.
Ibland tänker jag vem är jag nu, allt som var innan är förändrat. Alla förutsättningarna är andra nu. Vart är vår familj på väg. Det kommer att bli en lång o svår väg, men vi måste gå på den. Vi kan inte påverka den, än hur mycket vi skulle vilja. Jag har upptäckt att jag blir arg på människor som skulle kunna påverka sina liv till det bättre. Plågade en som jag känner med frågan varför han inte friat till sin flickvän. Då fick jag svaret att det är bara en ring, det finns annat som är viktigare. Jo, det kan jag hålla med om. Men för min egendel och många tjejer är det något annat som man inte kan förklara. Tycker lite synd om honom att han inte förstår hur glad hans flickvän hade blivit. På den punkten är jag lite gammalmodig. Sedan vi gifte oss så har jag fått en annan känsla, det går inte att förklara. Så om man kan förändra något i sitt liv av egen kraft så ska man försöka. Prova något nytt ocg om man misslyckas, så va då. Man har provat.

fredag 5 augusti 2011

Om..

Jag vet inte hur många gånger per dag jag tänker. Om Ella inte hade blivit sjuk så hade hon..
- Sprungit in till Linus o Michelle
- Gått på toa själv
- Badat i poolen
- Skrikigt MAMMA, flera gånger om dagen
Och mycket annat.
Jag tänker hela tiden på vad hon skulle gjort om hon var frisk.