Andras olycka och städat

På facebook i dag fick jag se att en väns familj har råkat ut för en olycka, vet inte vad som hänt. Sedan Ella blivit sjuk så tar andras olycka mig mycket hårt. Jag var inte okänslig innan men nu kan jag sitta o gråta och bli helt förstörd. I våras miste en vän sin 19 mån gamla pojke och det var första gången som jag kände mig helt i upplösnings tillstånd.
Men nu vet jag att man ska skicka en hälsning eller på något sätt höra av sig. Man ska inte vara rädd, många är det. Bara man gör det på ett bra sätt. Även om man inte hör av sig tillbaka så vet man att det finns vänner som bryr sig. Och bra vänner vet att man hör av sig när man kan och orkar. Jag försöker verkligen, det kan vara så olika. Ena veckan kan vara hur bra som helst medans andra veckor är bara skit. Det tar oxå längre tid att återhämta sig. Förr behövde man kanske en eller två dagar, men nu kan jag behöva en vecka för att komma på fötter igen. Hos oss händer det alltid något som ger ett bakslag. Så fort det börjas kännas lugnt så känner jag att jag börja bli sjuk. Det är som om jag kan skjuta upp förkylningen men om jag slappnar av så kommer den. Så fort Ella mår bra igen så måste man ta tag i de alldagliga sysslorna. Många säger "Skit i det" men om det stökigt så kan man inte. Jag mår inte bra av att ha det stökigt, men jag orkar inte. Jag vill inte ha det perfekt, bara städat.

Stark och vägen tillbaka

Stark och vägen tillbaka. Det är två saker som jag inte gillar. De som är starka kan knäckas medans överlevarna alltid kommer tillbaka. Är man en överlevare vill man leva. Man vet aldrig om man är en överlevar innan man utsatts för en spec. händelse typ, en tsunami eller någon annan extrem händelse. Att mista sitt barn är en händelse som gör att man måste dirigera om sitt liv och det man trodde att man ville innan. Kunna gå upp varje morgon och försöka göra det mesta av dagen och morgondagen. Det är vad en överlevare vill. Det finns två typer av överlevnad. De som överlever en katastrof som estonia eller en tsunami. Kunna rädda sig själv och/eller andra. Sedan finns det de överlevarna som jag tillhör, de med viljan att gå upp ur sängen och fortsätta kämpa för vardagen.
Uttrycket "vägen tillbaka" är något jag inte gillar. För mig går vägen aldrig tillbaka, den leder bara framtå. Så är det för alla. Det man lär sig får ligga i bagaget, det får man bära på hela sitt liv.

Orka

Vissa dagar vill jag bara ge upp. Är det meningen att man ska kunna klara av detta. Hur ? Hur skall man finna orken? Orka gå upp på morgonen och börja om. Se sin värsta mardröm bli sann. Det borde vara förbjudet att mista sina barn.
De föräldrar med barn som finns i Ellas närhet ska vara stolta. Många barn visar Ella en helt otrolig kärlek och ömhet. Många springer bara förbi men ändå ser de henne. Klappar henne på handen, säger hej eller säger något de vet Ella gillar. Ella blir väldigt glad. Mitt hjärta fylls med glädje över dessa barn. Det tar alltid lång tid att hämta barnen, många stanna o pratar med Ella. Tim är inte så road alltid, han vill ofta hem.
Det är i de små händelserna jag hittar orken och i de människorna runt mig. Det fantastiska stöd vi har fått av våra vänner. Ringer och gör sig påminda när man själv inte orkar. För skulle det varit upp till en själv hade inget hänt. Man orkar inte ring runt o säga, Idag är det skit dåligt, idag oxå.
Jag är inte den samma idag som jag var för ett år sedan och kommer aldrig att bli igen. Jag kanske påminner om den jag var men ändå inte. När jag jämför då o nu så är det mycke som skiljer, det kanske inte syns på utsidan. Men här inne är det ett stort håll i mitten. Jag vet inte vad som ska finns där inu. Vissa bitar kommer att läggas på plats och vissa hittar jag aldrig.
Igår tittade jag på film från sälen. Det är 1 ½ år sedan vi var där. Man fattar inte att det är Ella som kommer åkade på skidor med David bakom sig. Var tog den tjejen vägen. Hon finns men, ändå inte. Jag vill SÅ ha henne tillbaka.
En dag kanske kommer de på en medicin som botar men det kommer aldig att bli den tjejen igen.
Det är alltid en tröst att vi hann göra vissa saker innan det var för sent. Solsemester och skidsemester. Resten av våra liv kommer alltid att präglas av detta och påverka våra beslut. Vad kan vi göra och inte. Det svåra är att Tim inte ska få stå tillbaka, hamna i skuggan. Mycket rör sig runt Ella och mycket ska röra sig runt Tim. Det kämpar både jag och David med, varje dag.

I väntan på döden.

Vi väntar på något,
på döden
Vi vet inte hur länge,
bara vänta.
Väntan är kanske värre,
än döden.
Döden ger frid i kroppen,
släpper själen fri.
Själen kan änligen lämna,
det som varit.
Befrias från mer plågande,
kännas hel igen.