Dagar med ro.

Vissa dagar är lugnare än andra, men jag kan ändå inte vara lugn. Väntar bara på att Ella ska får kramp eller något annat ska hända. Denna ständiga oro tar på både kropp och själ. Känner att jag måste hinna mycket men ändå ta det lugnt för att kunna stå upp. Vissa dagar så bara går jag för om jag slutar gå så orkar jag inte börja gå igen. Undrar ibland om det kommer att komma en vardag eller så är detta vår vardag. När kommer det att lugna ner sig. Ständigt nya saker som händer. Oftast är det negativt.
För ett år sedan hade vi ingen aning vad som skulle hända. Att livet kan vända så snabbt åt ett helt annat håll. Det finns nog ingen som kan förbereda en för ett sådant besked. Vi fick en liten frisk flicka. Inte kunde man tro när hon blev tre år att sjukdommen började förstöra hennes hjärna.

Jag hoppas.

Varje dag när jag tittare i Ellas ögon hoppas jag. Hoppas att för ett litet ögonblick att hon ska säga Mamma. Att få höra det igen skulle vara underbart. Men innerst inne vet jag att det inte kommer att hända. När jag tittar på foto blir jag påmind om "gamla" Ella. Det är så mycket som händer just nu, saker som måste fixas. Jag glömmer att påminna mig själv om den tiden som fanns innan den 9 dec. Även om Ella var sjuk innan den 9 dec så är detta datum en stor milstolpe. Den dagen fick veta att vi inte skulle få se Ella bli vuxen. Allt händer så snabbt. Vi hinner inte med. Ella blir sämre i en rasande fart. David och jag måste fixa och ordna i en snabbare takt, så vi är något bredda. Det som stoppar är orken. Vi måste orka. Därför får andra saker som inte behövs vänta. Vad händer om vi inte orkar, vi måste. Hur är man en bra mamma när man knappt orkar? Man gör det, men ibland känns det som om man inte gör det.