Idag är den första dagen på länge som jag känner lite lugn i kroppen.  Denna våren har varit tyngre än någonsin.  Jag har fått släppa på mycket och låtit mig själv att rasa samman.  Det var så tufft att jag fick göra uppehåll i bandyn. När andra frågar hur man mår och man inte kan le och ljuga då har man trillat långt ner. Men jag fick acceptera det och börja om. Man är någorlunda beredd på den totala psykiska utmattning men inte hur svårt den fysiska orken.  Jag kände att jag inte orkade något. Helt slut i rutan. Jag gillar inte att erkänna mig svag och besegrad. Men när jag väl gjorde det så var det lättare att börja om. Dessa senaste veckorna har varit fyllda med tider o mycket att göra men idag är det inget måste. Igår satte vi upp vår lilla oas i trädgården. Så nu får det bli fint väder hela sommaren.  Jag

Nu har det nya året kommit igång. Märker hur jag kommer in i det liv jag lever nu. Någon frågade mig för ett tag sedan om vardagen hade börjat komma. Nej, det händer hela tiden saker som man vet inte hur man alltid ska tackla. Ellas sjukdom utvecklas hela tiden och med det händer det hela tiden förändringar. Ingen läkare kan riktigt berätta för oss att just detta och detta kommer att hända. Det finns bara en allmän uppfattning vad som kommer att hända.

En vän till mig miste sin man. Hon beskrev sitt liv som ett helvete. Det vet jag hur det känns mitt liv är som att leva mitt i ett helvte. Mitt eget helvete. Nu tänker jag inte på det så mycket längre utan nu är det rutiner som gäller. Ibörjan var det mer märkbart och nära men nu är jag nog lite avtrubbad. Det finns så mycket annat som måste göras. Saknar nästan den lilla stunden på morgonen då man vaknar och för en nano sekund har inte kommit på att Ella är sjuk. Det händer inte längre. Kroppen är bara inställd på en sak. Komma upp ur sängen. Jag har kämpat mycket länge för att det ska komma lite självmant men det är inte lätt när hela ens vilja kämpar imot. Kämpar imot med all kraft för att ligga kvar. Hitta något som gör det lite lättare att komma upp. Ta kraften och komma vidare.
Det är mycket som har fått stå tillbaka men känner lite o lite att lusten för att göra saker kommer tillbaka. Ibland tycker jag att inte något har hänt på dessa två åren. Då får jag påminna mig att stanna upp och vända mig om. Se vad som hänt och vad vi gjort. Känner mig stolt över det vi har hunnit utan att offra barnens tid. Ibland har vi struntat i alla måsten och bara varit med barnen istället.
Har kunnat styra upp saker och rättat till det som har känts fel. Det har bara tagit mig två år att komma hit. Det jag kunde göra på en sekund innan tar idag nästan en minut. Bit för bit.