Förlamad av sorg

Jag är förlamad av sorg. När ska det släppa taget om mig? Sorgen håller mitt liv så hårt.
Ska den dagen komma då jag kan tänka klart och fortsätta framåt utan att tänka bakåt.
Kan jag känna lycka igen utan att tänka på sorgen.
Hur länge ska man vara skylig när man är oskyldigt drabbad av sorg. Känna som om det finns två liv att leva. Ett som får vänta för att ett annat måste levas klart innan jag kan fortsätta.
Hur ska jag kunna fortsätta när det kommer att fattas ett liv. Det liv jag gett. Det livet som jag känner en fruktans sorg över att det kommer att förtidigt ta slut. Besegras av ett osynligt mörker. Hur?



Nu har det snart gått två år sedan vi fick veta om Ella sjukdom. Det känns nästan lika förlamande då som nu. Vissa saker har vi kommit längre med och andra saker har vi bara fått stoppa undan. Att det ska vara så svårt att hitta viljan igen. Jag är mycket glad över det vi har gjort och förändrat i huset. Fixat så det blir lättare och mer praktiskt att leva i för Ella och oss. Det har tagit en enorm kraft för att göra det men samtidig har det varit enkelt. Vissa kan förstå hur mycket kraft det tar och andra kan fråga varför vi inte har kommit längre. Jag blir glad för de som ser att det händer saker och struntar i dem som inte ser. Nu börjar allt komma på plats och jag ser hur det kommer att se ut. Har en ganska klar blid i mitt huvud hur det blir men man vet aldrig innan det är klart. Vissa renoverar i flera år vi gjorde det på ett år. Har lite kvar men det känns lite lättare då de stora sakerna är gjorda och jag ser att det funkar med färger, tapeter och möbler. "Bara" barnens rum kvar.