Idag har vi varit i kyrkan och hört Ellas namn läsas. Kan inte beskriva hur det känns att höra hennes namn. Ville bara resa mig upp, gå ut och skrika. Hur gör man? Går vidare? Vi har vetat om att det skulle hända.  Men när? Bara att veta att det ska hända kan driva en till vansinne.  Men vi trodde att vi skulle få ha henne ett tag till, var helt oförberedd på att det skulle bli nu. Men det var nu som det var tid för Ella. Kroppen ville inte och Ella ville inte. Vi försökte med allt men hon ville inte. Så vi lät henne själv bestämma, precis som alltid. Det kändes som en evighet inne på sjukhuset, men nu när man tänker på klockan så gick det snabbt vilket jag är tacksam för. Hon kände inget och hade inte ont. Hon bara somnade in, stilla och tyst.
Har svårt för ordet begravning för hennes del. Det ska vara en dag som vi kommer ihåg Ella. Hur hon var och vilket humör den lilla damen hade och den starka viljan. Vill att det ska vara ljust och soligt den dagen för så var Ella.