Vissa dagar är lugnare än andra, men jag kan ändå inte vara lugn. Väntar bara på att Ella ska får kramp eller något annat ska hända. Denna ständiga oro tar på både kropp och själ. Känner att jag måste hinna mycket men ändå ta det lugnt för att kunna stå upp. Vissa dagar så bara går jag för om jag slutar gå så orkar jag inte börja gå igen. Undrar ibland om det kommer att komma en vardag eller så är detta vår vardag. När kommer det att lugna ner sig. Ständigt nya saker som händer. Oftast är det negativt.
För ett år sedan hade vi ingen aning vad som skulle hända. Att livet kan vända så snabbt åt ett helt annat håll. Det finns nog ingen som kan förbereda en för ett sådant besked. Vi fick en liten frisk flicka. Inte kunde man tro när hon blev tre år att sjukdommen började förstöra hennes hjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar