Jag hoppas.

Varje dag när jag tittare i Ellas ögon hoppas jag. Hoppas att för ett litet ögonblick att hon ska säga Mamma. Att få höra det igen skulle vara underbart. Men innerst inne vet jag att det inte kommer att hända. När jag tittar på foto blir jag påmind om "gamla" Ella. Det är så mycket som händer just nu, saker som måste fixas. Jag glömmer att påminna mig själv om den tiden som fanns innan den 9 dec. Även om Ella var sjuk innan den 9 dec så är detta datum en stor milstolpe. Den dagen fick veta att vi inte skulle få se Ella bli vuxen. Allt händer så snabbt. Vi hinner inte med. Ella blir sämre i en rasande fart. David och jag måste fixa och ordna i en snabbare takt, så vi är något bredda. Det som stoppar är orken. Vi måste orka. Därför får andra saker som inte behövs vänta. Vad händer om vi inte orkar, vi måste. Hur är man en bra mamma när man knappt orkar? Man gör det, men ibland känns det som om man inte gör det.