På facebook i dag fick jag se att en väns familj har råkat ut för en olycka, vet inte vad som hänt. Sedan Ella blivit sjuk så tar andras olycka mig mycket hårt. Jag var inte okänslig innan men nu kan jag sitta o gråta och bli helt förstörd. I våras miste en vän sin 19 mån gamla pojke och det var första gången som jag kände mig helt i upplösnings tillstånd.
Men nu vet jag att man ska skicka en hälsning eller på något sätt höra av sig. Man ska inte vara rädd, många är det. Bara man gör det på ett bra sätt. Även om man inte hör av sig tillbaka så vet man att det finns vänner som bryr sig. Och bra vänner vet att man hör av sig när man kan och orkar. Jag försöker verkligen, det kan vara så olika. Ena veckan kan vara hur bra som helst medans andra veckor är bara skit. Det tar oxå längre tid att återhämta sig. Förr behövde man kanske en eller två dagar, men nu kan jag behöva en vecka för att komma på fötter igen. Hos oss händer det alltid något som ger ett bakslag. Så fort det börjas kännas lugnt så känner jag att jag börja bli sjuk. Det är som om jag kan skjuta upp förkylningen men om jag slappnar av så kommer den. Så fort Ella mår bra igen så måste man ta tag i de alldagliga sysslorna. Många säger "Skit i det" men om det stökigt så kan man inte. Jag mår inte bra av att ha det stökigt, men jag orkar inte. Jag vill inte ha det perfekt, bara städat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar