När allt är tyst.

Det är svårt när allt är tyst. Då blir sorgen svårare och tyngre. När vardagen rullar på och allt måste ordnas är det lättare. Värst var det ibörjan, man kom på sig själv att glömma för en sekund. När man sedan blev varse att det inte var som vanligt kommer smärtan tillbaka nästa ännu hårdare. Den slår undan fötterna och man måste andas en extra gång för att inte trilla omkull. Varje dag vaknar jag och hatar att det är så här. Hatar varje ny dag. Även om varje dag blir mer "levbar". Vad gör man, jag måste vakna för Ellas och Tims skull. Göra mitt bästa av den nya dagen, även om jag önskat att dagen skulle vara en annan.
De första månaderna har jag varit helt upptagen av att fixa, ordna, ringa och olika besök. Men nu har jag kommit i en annan fas. Allt det som jag hoppats att Ella skulle göra och lära sig. Dansa, lära henne sy och vilka intresse skulle hon få? Inte för att jag planerade något speciellt, men man undrar hur skulle det kunna bli? Jag får vara nöjd med att vi har varit på solsemester och åkt skidor. Ella har blivit så fort sämre så vi hinner inte att göra så mycket.
Att titta på gamla foto är svårt. För ett år sedan kunde jag aldrig ana att det skulle se ut så här, vi hade märkt att något var fel på benen. Men att de var en så totalt förödande sjukdom skulle jag inte kunna tänka mig.