Vem bestämmer?

Vem bestämmer vem som ska leva? Är det Gud? Är det slumpen? Eller Ödet? Det är en fråga som jag länge har funderat över. Gud? Min Gud är en hjälpande och stödjande Gud. Inte en som tar det man håller kärt. Slumpen tror jag inte på. Då är det kanske ödet. Finns det en mening med allt som händer? Ska vissa saker hända för ett speciellt ändamål? Vad lär man sig av detta. Förlora ett barn och inte bara förlora, utan tvingas att se henne lida. Ont, spasmer, inte kunna tala om hur hon känner. Inte kunna leka med sina vänner utan bara titta på. Vi vet inte hur mycket hon själv lider av att inte kunna själv. Hon verkar nöjd. Fördelen med sjukdommen är att hennes medvetenhet blir sämre. I ett samtal med vår psykolog sa jag att Ella ville alltid vara med fröknarna och inte springa och leka med de andra barnen. Då menade hon att det var kanske inte fel, för Ellas framtid är mest med vuxna. Då började jag tänka. Tänk om Ellas person är menat för detta? En gång sa min mamma. Så mycket kärlek som Ella delade med sig på dessa få åren till sin mormor var lika mycket som vissa fick av sina barnbarn under ett helt liv. Har Ella slösat med sin kärlek för att hennes tid är kortare? Ella gillar människor och nya ansikten. Är det en fördel nu? Det är hela tiden nya läkere, sjukgymnaster och annat blidat folk som testar och provar. Ella klagar sällan och har under hela denna tiden inte klagat mycket. Sväljer sina jättepiller och gapar stort så man kan se att den gick ner. Hur många barn gör det? Många blir förvånade när de ser henne svälja. Vi försöker att skoja och busa för att det ska bli lättare, men det är inte alltid det funkar. Alla har nog en plats och en menning i denna värld, än hur konstigt och orättvisst det verkar. Vad kom Ella för att lära oss? En dag kanske jag kommer på det. Men nu verkar det helt omöjligt att det finns någon logik i Ellas öde.