Tim är helt fantastisk med Ella. Han roar och busar med Ella. Ibland får vi säga till honom att sluta så att hon kan andas en lite stund, innan han forsätter. Man märker att han saknar en syster att"tetas" med. Många klagar över att deras barn bråkar med varandra. Jag önskar att Ella bråkade med Tim. När Ella var liten, typ 1 år, var hon en riktig retsticka med Tim. Hon bet och slog honom. Jag sa till honom att slå henne. Han satt med spaden i handen och kunde inte förmå sig att slå henne.
När vi har barnvakt så är det Tim som berättar och visar hur vi brukar göra med Ella. Han vet vilka mediciner hon ska ha och när, vilken blöja och vad Ella gillar o inte gillar.
En sak som dock är konstig, när vi tittar på bilder där Ella kan gå säger Tim "Men mamma på detta fotot kan Ella gå". Han är så stor att jag trodde att han kom ihåg hur Ella var innan. Det bevisar att barn lever i nuet.
Vi har inte berättat för Tim hur det kommer att sluta. Han vet att det kommer att bli värre. Vi försöker att förbereda honom inför allt. Jag vill att han så länge det går inte vet var det slutar. Det räcker att vi sörjer, han kan få njuta av ovissheten. Han skall få veta inom en snar framtid. Det viktigaste är att Ella aldrig förstår. Jag tror att hon skulle kunna förstå men ändå inte, den risken vi jag inte ta.
Efter det att vi fått veta om Ellas sjukdom kom David ihåg något hon sagt. Det var när det stod på löpsedlarna om Englas mördare. Tim undrade varför hennes bild fanns på tidningen. Jag förklarade mycket enkelt om Engal och att hon fanns i himlen och att hon var en Ängel nu. Då sa Ella " Då skall jag leka med Engla" jag svarade "det går inte hon är i himlen och är man då kan man inte komma tillbaka till sin mamma o pappa". Ella envisades med att hon skulle ditt. Jaja tänkte vi. Inte kunde vi tro att det skulle ske så snabbt. Så nu vet jag att det finns någon som väntar på Ella när hon kommer.
En annan sak var när jag tittade på Biggest Loser USA. De sista fyra springer alltid ett maraton, innan finalen. Jag satt och tittade och sa "Så långt de kan spring" Ella sa bara helt stilla "Mamma jag kommer aldrig att springa ett maraton". Hon sa det på ett sätt som gjorde att jag rös i hela kroppen, som om hon visste något jag inte visste.
Ella hat alltid varit mycket duktig på att prata (liknar sin mamma). Detta är en för del nu, men nu kan hon säga mycket lite. Ja eller Nej är det mest. Vissa ord kan man gissa vad hon mena. Man får läsa henne på ögonen. Desto mindre hennes kropp fungerar så bli det mer energi till hjärna och då funkar hon bättre.
Efter ett par månader kunde man hantera sin sorg o smärta. Men ibland gör den sig påmind. En vän till mig miste sin lille son. När jag läste det på hennes blogg blev ja helt förkrossad på ett sätt som jag aldrig känt. Allt som man lyckats stoppa ner i säcken trillade ut igen. Det värkte i hela kroppen och jag började gråta hejdlöst. Att veta att en annan mamma o pappa skulle få samma besked, att de inte skulle få se sitt barn växa upp. I vintras pratade jag och en annan vän om att förlora ett barn. Vilket sätt? Snabbt eller långsamt? Hon sa snabbt. Hur väljer man pest eller kolera? Jag sa långsamt. Vi har en chans att göra saker med Ella, ett mycket långtsamt hejdå. Medans de som mister sitt barn snabbt inte hinner säga hejdå. I mina vildaste dröm skulle jag aldrig tror för en sekund att en vän skulle ställas inför detta. Så blev det. Ina skriver mycket och bra på sin blogg. Och nu vet jag, det spelar ingen roll hur man förlorar ett barn det smärtar lika. Det som jag känt dessa senaste månaderna skriver hon på ett sätt som om jag hade berättat det för henne. Man hatar varje dag, man vill inte leva i sin egen kropp, tänker på vad man kunnat göra annerlunda och hur ska man orka. Många säger att man är stark, med det är man inte. Som jag alltid säger man är en överlevare. Man bara överlever för att man måste. Inte för att man är stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar